Det är en vanlig torsdag och klockan är snart kvart över fyra, när jag svänger in på området till ett av Stockholms sjukhus. Jag är här för att prata med Maryam och Jonas om deras arbeten som bemanningssjuksköterskor.
Utanför sjukhuset är det fullt med bussar, bilar och människor, som hoppar på och av bussarna. Jag stannar bilen vid ett övergångsställe för att släppa förbi några gående. Sedan fortsätter jag ner i parkeringshuset, lämnar bilen och tar mig upp till sjukhusentrén. Det är ännu mer människor här än nere vid vägen. I entrén står två väktare och pratar, patienter sitter på bänkar, står eller går förbi och sjukvårdspersonal skyndar förbi till sin nästa uppgift.
Jag sätter mig utanför Pressbyrån för att vänta, men behöver inte sitta länge. Plötsligt står Maryam och Jonas framför mig. De har kommit ifrån jobbet lite tidigare idag och redan bytt om. Jag tar dem i hand och vi pratar medan vi går till fiket längst in. Vi köper kaffe och te och slår oss ner runt ett bord. Samtalet är redan igång och jag får reda på att Jonas och Maryam arbetar på samma avdelning ofta, men det händer att Maryam byter avdelningar om behovet uppstår. De är bägge specialistsjuksköterskor, Jonas inom operation och Maryam inom både anestesi och intensivvård.
Kroppen tog stryk som ordinarie sjuksköterska
De har olika bakgrunder, olika familjesituationer, där Jonas är tvåbarnsfar som bor i Solna och Maryam nyinflyttad singel med familjen kvar i Göteborg. Däremot jobbar de som bemanningssjuksköterskor av liknande skäl. Intressant nog var det ett sommarjobb inom äldreomsorgen som en gång i tiden inledde allt för dem. Eller som Jonas uttrycker det: ”äldreomsorgen är inkörsporten till vården för många.”
Maryam håller med. Hon kom från Iran till Sverige som vuxen för arton, nitton år sedan, och den andra sommaren hon var i Sverige började hon jobba som vårdbiträde på ett äldreboende. Det gav henne mersmak av att fortsätta arbeta inom vården och fick henne att vilja studera vidare. Hon kom in på grundutbildningen till sjuksköterska i Umeå och gick där i tre år. Sedan dess har hon studerat vidare i två år och jobbat som narkossjuksköterska i Göteborg i tre år.
Hon sökte sig till bemanningsbranschen först när hon märkte att situationen på jobbet var ohållbar för henne. Dels tyckte hon lönen var dålig, men det var också underbemannat och svårt att få jobba en normal fyrtiotimmarsvecka.
”Man fick höra ’du måste jobba, du måste jobba’”, säger hon. ”Till slut kändes det som om man bodde på avdelningen. Det var inte värt det.”
Jonas har liknande erfarenhet av att jobba som ordinarie och tycker att det största skälet till att han börjat som bemanningssjuksköterska är att han själv kan välja när han vill arbeta. Tidigare fick han aldrig semester när han ville. Som tvåbarnsfar och make var det ett stort problem att han aldrig fick semestern att gå ihop med familjens. Så han sade upp sig och började istället jobba för Doktorsjouren.
En annan anledning var skiftarbete, vilket inte fungerade för varken Maryam eller Jonas. Maryam berättar att hon ibland var tvungen att arbeta arton timmar i sträck på avdelningen i Göteborg. Kroppen tog stryk, berättar hon.
Jobb som ger frihet
Nu är det stor skillnad på arbetsvillkoren för dem båda. Maryam säger att hon känner sig som sin egen chef idag, och Jonas kan bara hålla med. Som bemanningssjuksköterskor har de fått kontrollen över sin tid och idag jobbar de precis som de vill: måndag till fredag, halv åtta på morgonen till halv fem, och på fredagar endast till klockan två.
Det slår det mig hur nöjda Maryam och Jonas verkar. Som om de har hittat hem i själva sitt arbete och dess form. Det känns faktiskt ovanligt, tycker jag, som om det är få förunnat, men båda är värda det efter år av underbemanning, långa arbetspass och skiftarbete.
En del av ansvaret för förbättringen ligger såklart hos Doktorsjouren och deras konsultchef, som de menar har underlättat deras arbetsliv. Både Jonas och Maryam lovordar henne och berättar att hon ger dem all hjälp de behöver när de behöver det. Maryam menar att hon borde få en guldstjärna, och berättar att konsultchefen till och med ordnade en lägenhet åt henne så att hon äntligen kunde flytta till Stockholm.
De kan båda tänka sig att fortsätta som bemanningssjuksköterskor en längre tid.
”Det är en väldigt bra anställningsform”, säger Jonas. ”Lite lyxigt, kan man tycka.”
Medan vi sitter och pratar förstår jag att de båda gillar variation och inte vill fastna på en och samma arbetsplats för länge. För Jonas är det viktigt att jobbet inte blir för enahanda, men nu kan både han och Maryam styra det lättare själva. Eller som han uttrycker det:
”Det är en sak att vara lång tid på ett uppdrag, vilket är både skönt och bekvämt, men samtidigt kan man snabbare byta arbete och arbetsplats om man vill – och man kan även kombinera två arbetsplatser, vilket jag funderar på att göra, just för att få variationen.”
Meningsfullt yrke
En annan fördel de nämner är att man lär sig mycket som inhyrd sjuksköterska. Maryam berättar att man hamnar på olika arbetsställen och får lära sig nya saker hela tiden. Till skillnad från Jonas har hon inte jobbat med ortopedpatienter tidigare och har lärt sig mycket under det här uppdraget. ”Det är något nytt varje dag”, säger hon och dricker av sitt te.
Jonas håller med. Han föredrar att jobba på operation, för där arbetar man i ett litet team, man fokuserar på en patient åt gången och först när man är färdig med hen går man vidare till nästa. Det är bara en i taget, säger han och jag förstår att han inte skulle passa på en avdelning där det är mer av löpande band-principen med patienter.
Maryam är inne på samma spår. Hon gillar självständigt arbete, vilket hon har som narkossjuksköterska: ”Då får man bestämma ganska mycket själv, för man är ensam med patienten, så det blir en utmaning. Det gillar jag.”
Så småningom rundar vi av samtalet och följs åt till utgången. Vi säger hejdå och de svänger av ner mot pendeltågsstationen för att åka hem till var sitt. Själv går jag ner i parkeringshuset igen. Medan jag tar trapporna ner tänker jag på frågan jag ställde, om hur arbetet får dem att känna sig.
Maryam berättade att det är en utmaning att jobba på operation. ”Det är rätt sjuka patienter, så det känns bra att vara där.”
Och Jonas bekräftade detta: ”Det känns meningsfullt att gå till arbetet på grund av det jobb man gör.”
Jag gillar deras svar. Ingen behöver säga mer än så.
/Rickard Eklund
